brittmaried

 

 

Har fått en ny samtalskontakt, inte en kurator utan en underbar sjuksköterska som heter Ulrika.

Jag bara älskar våra samtal även om det framkallar mycket sorg och gråt. Hon är en så härlig människa, så robust och trygg, kan prata om precis vad som helst, naturligtvis finns det även glädje med. Jag känner mig så trygg med henne, hon får mig att stå ut mitt i allt virrvarr som finns runt omkring mig.  

Hon är en verklig klippa och jag kan ringa henne när som helst

.

En dag satt vi och diskuterade sjukvården och hon frågade om jag kunde prata med dom på onkologen när jag fick min behandling. Oh nej sa jag, där finns inte tid för sådant. Har aldrig varit på en avdelning där de har så mycket att göra som på onkologen. Där är oftast överfullt och de har flera patienter samtidigt. Ungefär som löpandebandprincipen...en ut..en in!

 

Egentligen tycker jag att det är hemskt. Däruppe är ju bara svårt sjuka människor, som har behov av att prata, som kanske inte har någon anhörig eller vän att prata med.

För att inte prata om läkarbesöken, kunde önska att läkarna kunde visa lite mer empati när de delger en ett hemskt besked.

Glömmer aldrig min födelsedag när jag var själv och fick det hemska beskedet. Där satt läkaren på en stol mitt emot mig och gav mig beskedet utan att blinka. Jag kände mig som den mest ensammaste människan i hela världen och läkaren gjorde inte dugg för att trösta mig eller säga några värmande ord. Hemskt var det!

 

Är det någon slags mur de har för att skydda sig själva eller är det så att de inte kan känna empati utan de bara levererar besked rutinmässigt utan att tänka på människan de har framför sig?

Jag menar inte att de ska krama om mig, men skulle uppskatta några värmande ord. Allt blev bara så sterilt som ett sjukhus kan bli, precis som det var det naturligaste sak i världen att tala om för en patient att hon har obotlig cancer.

Jag begär inte mycket utan bara lite j*kla förståelse och empati.

 

Ha nu en bra helg och ta hand om varandra!

Kram

 

 

Inför mina läkarbesök kan jag nästan bryta ihop.

När jag har gjort ct:n eller datortomografi som det heter så är det minst en veckas väntetid innan läkarbesöket.

Jag kan lova att jag hinner tänka mycket undet den tiden.

 

Vad har hänt i kroppen sen sist, vet att även om det känns bra så kan resultatet bli helt annorlunda.

 

Har nästan blivit van vid alla negativa besked, i nästan ett år har det varit så. Har tappat räkningen på alla ct:n jag har gjort och vad en massa strålning jag har fått i mig. Naturligtvis är det bara en droppe i havet mot vad som växer i mig.

Det som är äckligt är den kontrasten jag måste ha i mig. Det verkar som de varvar kontrastmedel, en som jag dricker hemma och som smakar vedervärdig och unket. En som smakar ännu äckligare som jag dricker på plats och som ger en diarré och som gör att jag måste hem på studs. Tror nog att jag gillar den unknare varianten bäst!

 

Helgen innan läkarbesöket bjöd mina barn ut mig på middag på S:t Marcus Vinkällare. Det var ett otroligt mysigt ställe med buffé som bara smakade mums....Oj vad jag åt! Plus att jag fick ett Zumba-kort av min kära svärdotter.

Nu känner jag pressen på riktigt. Får försöka komma i någorlunda form för att börja där. Det ser ju så förbaskat roligt ut. Jag vill...jag vill!

 

Sen var det så dags för läkarbesöket. Julia tjatade om att följa med men jag sa att jag skulle gå själv. Jag var så inställd på ett negativt besked att jag vägrade ha henne med mig. Jag visste hur ledsen hon skulle bli om det blev ett negativt besked. Inte nog att jag själv skulle bli otroligt besviken och ledsen och dessutom trösta henne.

Men tjatig som hon är fick hon följa med och min klippa Louise var också med.

 

Blev besviken för jag hade sagt innan att jag vägrade byta läkare en gång till, men nu blev det en som jag haft en gång iaf. Jag sa att nu måste du ha mig hädanefter. Fruktansvärt att behöva byta läkare så många gånger.

 

Men han var bra, j*kligt bra och han gav mig ett efterlängtat besked. Jag var så inne på den negativa linjen att jag tror inte jag fattade det han sa. Det var bra, behandlingen hade faktiskt gjort nytta!! Va detta var inte klokt! Vilken glädje ändå...

Vi fortsätter sa han med samma behandling tre månader till. Kan inte fatta det, efter nästan ett år med negativa besked, hur mycket tror man på det positiva då??

Den fjärde cytostatikan gav tydligen effekt. Kan bara säga.....WOW!!

 

Nu blir det ny röntgen i januari 2013, måtte tiden gå sakta så att jag kan njuta lite!

 

Ta hand om varandra!

Kram

 

 

 

 

 

Min kurator på onkologen slutade helt plötsligt eller tog tjänstledigt, vet inte riktigt vad som hände. Gick hos underbara Dr G och hon sa du kan komma och prata med mig om det känns bättre. Kände att det var lite fel att ta upp överläkarens tid p.g.a brist på kurator, men väldigt omtänksamt av henne. Väl där kom jag i alla fall kontakt med en underbar sjukhuspräst. Präster har ju faktiskt en enorm människokännedom och är väldigt empatiska. 

Man kan faktiskt komma på samtal till en präst, själv är jag inte särskilt religiös. Själavårdande samtal, det var precis vad jag behövde.

 

Jag blev så väl välkomnad när jag kom dit. En timme försvinner väldigt fort, jag lättar verkligen mitt hjärta. Inget krav på att bara prata om religiösa saker utan bara vad som helst. Fick reda på att det fanns två stilla rum på sjukhuset.

 

På onsdagar är det meditation och på torsdagar en kortare middagsmässa på 20 minuter. Har varit på flera mässor när jag har haft tid på sjukhuset på torsdagar. Kan inte direkt påstå att det är trängsel där. Det är intimt och personligt och samtal med underbara präster. Som mest har vi varit 4 stycken inkl. präst.

Jag känner mig lättare om hjärtat när jag går därifrån på något konstigt sätt. Varje gång har det varit som att texterna och det som prästen säger är riktat direkt till mig....konstigt!

 

Kan det vara att man öppnar upp mer när man är drabbad av en allvarlig sjukdom?

Jag tror att man tar mer vara på alla alternativ till att må bra.

Ha en skön dag alla!

Kram

 

 

 

Tiden mellan Augusti och Oktober var en riktig rysare.

 

Dels kom vi inte iväg på vår efterlängtade fjällsemester dels så inträffade mycket tråkiga saker i familjen som jag inte vill gå in på närmare här.

 

Där och då tänkte jag att detta klarar jag inte av.......

Men de säger att man är starkare än vad man tror.

Under den tiden så var det mycket gråt och förtvivlan och dels en sorg som jag aldrig trodde att jag skulle klara av.

 

Jag, om någon är så lyckligt lottad med en älskad familj och underbara vänner som peppar och stöttar. Under den olyckliga tiden kom jag i kontakt med olika människor i kris. Vet ni vad det värsta var? De var så fruktansvärt ensamma!

De sa: Jag är så fruktansvärt ensam, ensamheten äter upp mig! "Jag har inte en endaste vän". Det är bara så hemskt att folk i dagens Sverige ska vara så ensamma. Själv känner jag inte alla som bor i samma trappa.

Nu säger jag något som jag aldrig trodde jag skulle säga: Det var bättre förr!!

Människor brydde sig mer om varandra då. På gott och ont kanske.

 

En vännina och jag var ute och gick, på andra sidan gatan såg vi en gammal dam i 80-års åldern som ramlat och  kämpade för att komma upp.

Tror ni att det var någon stannade för att hjälpa den gamla damen upp. En fullt trafikerad gata med många promenerande och det var ingen som stannade. INGEN!!

Den gamla damen var både chockad och skadad men ville inte ha hjälp.

I dagens Sverige kan man tydligen ligga och dö och ingen rör ett finger. Skrämmande!

 

Ha en bra söndag alla!

Kram

 

 

 

Fick ett meddelande på facebook som lydde: saknar ditt bloggande! Vilket fantastiskt meddelande.....tänk att någon kan sakna vad jag skriver.

Det gav mig lite hopp om att någon där ute vill läsa vad som händer.

 

Senaste månaderna har varit lite som en berg- och- dalbana. Glädje och sorg blandat i en salig röra. Det är väl som livet är för de flesta människor.

 

 Måste ju visa min fina skyddängelhalsband som jag fick av kära Yvonne. "Tro, hopp och kärlek" står det.

 

Glädje var när Trinny och Susannah programmet visades, som jag hade längtat. Tittade på det hemma hos min kära vännina Louise med familj. Hade skäms-kudden framför ansiktet ifall..ifall!

Men tyckte faktiskt inte att det va så hemskt som jag hade trott. Pratade väldigt släpigt däremot, nästan som en sömngångare tyckte jag, men va f*n..det bjuder jag på. En rolig erfarenhet var det iallafall och det glömmer jag aldrig. Fick ett sms från Julia under sändning att min engelska inte var så hemsk ändå hahaha!

 

Döm om min förvåning när jag några dagar senare fick ett mail från Expressen som ville ha kontakt med mig för en interjuv. Naturligtvis trodde jag att någon skojade med mig. Mejlade honom och förväntade mig inget svar men han ringde upp mig.

 

Och ja...det var Lars Palmborg på Expressens söndagsbilaga som ringde. Han hade fått i uppdrag att göra ett reportage om skånegänget och frågade om han och fotografen fick komma och hälsa på.

Fy sjutton så nervös jag var, detta var mycket värre än tv-inspelningen. Det visade sig vara två MYCKET trevliga människor som kom. Mycket avslappnat och relaxat!

 

Men frågan är ju NÄR numret kommer ut. Från början i oktober var det några veckor. Sen har det blivit några veckor till och sen några till. Till slut kanske det blir: Nä det bidde inget alls!

När de var här var jag mitt inne i "helvetesveckan", dvs..veckan mellan röntgen och läkarbesök så jag mådde inte så jättebra. När de hade gått så mådde jag så fruktansvärt bra, de förmedlade en riktigt bra energi. När han ringde igen så sa jag att ni måste komma hit var tredje månad undet mina "helvetesveckor" och pigga upp mig för de gjorde de verkligen.

 

Ha det gott så länge allihop!

Kram